Hej igen!

Får jag fråga - är det någon annan av er som försöker skapa historia när ni inreder??

Jag kommer från en stor norsk släkt. Sammanhållningen har väl varit sisådär. Framförallt har vi alltid varit MÅNGA. Alla "gamla saker med historia" har alltså spritts för vinden, blivit uppeldade, sålda, skänta till hembygdsgårdar m.m. När pappa flyttade till Sverige som 18-åring på 60 talet var inte det första han tänkte på att släpa med sig gamla möbler. Därför har jag inte alls mycket hemma som ger mig en historia.

Jag var alltid avundsjuk på de kompisar som hade gamla, vackra möbler hemma, som kunde peka på gamla foton och föremål och säga att "Den där hade min mormorsmor!". Jag växte upp i ett IKEA-hem, och det var inget fel på det, men de få stackars saker som hade en anknytning bakåt blev otroligt värdefulla för mig.

Jag märker nu, att sen jag blivit äldre, "vuxen" och själv har barn , är detta att samla gamla, slitna saker omkring mig ett sätt att bearbeta min "historielöshet".

Jag älskar känslan av att hålla ett gammalt slitet föremål i handen och föreställa mig vem som använt det. Och att tänka mig den gamla damen på bilden som min mormors mormor.

Mina barn kommer säkert att stöna när de blir äldre över allt gammalt jag drar hem, och längta efter stålrör och plast, men då får de skapa egna hem! Det är väl som det skall vara. Jag njuter i allafal av att slänga ut plasten och ta in träet, ut med röda slitna filtar och in med ljust och vitt... Bort med gamla påslakan i grälla färger och in med gammalt sänglinne. (Jag känner mig som den ende under 82 som använder överlakan! :-) )

I mitt hem har jag skapat ett litet skåp, ursprungligen ett lite IKEA skåp, som jag målat vitt och sen fyllt med de få saker jag har som kommer från min släkt - mormors trådrullar, farfars läster, en gammal kaffekopp mm. Det får vara som ett litet relikskrin för mitt förflutna... På väg in i framtiden!

Kram på er!

/Jermunn