Andras skräp - mina skatter...

Ni ser hästen här ovanför, med sina gråtmilda ögon? Det är en gunghäst, över 100 år gammal. Förutom att min treåring dragit av en bit av ena örat och att en del tagelstrån lossnat, är den fortfarande helt perfekt! Handmålad, underskön... Ger fortfarande glädje till barn som älskar att rida på den och mig för att den är så vacker. Men bara för ca två år sen var den sopor! Ja, den stod vid vägkanten för att bli aska.

Till försvar för de som ställt ut den, får jag säga att de faktiskt sörjde att de inte hade plats för den och att de inte visste någon som ville ha den... Jag tvärbromsade med bilen när jag såg den - och fräck som jag är stegade jag upp till deras hus - och de blev bara glada att den skulle få nya barn att leka med...

Sen ser ni min tramporgel - räddad från en soptipp av min vän Swing som är kantor. Den är kanske inte perfekt som musikinstrument, men väldigt charmig... Skulle ha blivit krossad, men han plockade upp den i regnet, och efter att den valsat runt på lite olika tsällen där ingen ville ha den, landade den i mitt vardagsrum. Efter en inoljning blev den, tja... inte som NY, men väldigt fin, och nu kan jag ta ut psalmer på den och barnen kan spela när andan faller på...

Visst är det underbart att andras skräp kan bli mina skatter! Och man skulle ju vilja att människor tänkte sig för både en och två gånger innan de ställde ut hantverk och historia i grovsoporna!